TIDSRYMD 1995

Musik toner, ljud. Från andra sidan av huset kommer toner. Välbekant ljud.
– Så sköna hågkomsttoner. – Min musik.
Det långa – på gränsen till påfrestande gitarrsolot hetsar upp och ner, lurar mej.
– Jag längtar efter melodislingan.
Den kommer ibland, kort och otydligt, som en orgasm, alltför länge att vänta på.
Jag vill höra den där rösten som får mej att minnas.
Jag lämnar arbetet och dras mot musiken. Den kommer från dotterns rum.
Hon som står i porten till livet. Men inte hon utan någon av småsyskonen har satt
på ljudet. Det lilla barnet, som älskar att apa sig till storasystrarnas musik, eller han
den halvstore, som just upptäckt musiken och som kan ligga och lyssna sig till
söms om kvällen. Men ingen är där nu. Bara gitarrsolot och alla mina minnen.
-Come on baby, light my fire – come on baby light my fire.
Jag sjunker ner i hennes säng. Sängen är belamrad. En stuvning av sådant som
är viktigt när man är ung. En del av storasysterns prylar – hon som redan flyttat ut
från rummet och är husvill och stökig. Hon är i den åldern som jag var den gången..
– Come on baby, light my fire. – Hon vill också resa bort. Kanske upplever hon
också det där, hissnande underbara – att känna sig som medmänniska – en del av
jordens befolkning, alla är vi bröder och systrar – lita på alla – att smälta ihop till ett.
– att älska alla. Dom elaka är inte elaka, bara dumma, dom förstår inte. Missförstådda.
– Är inte rädd – bara lever.
På sängkanten sitter jag nu. Har hamnat mitt framför spegeln på den slarvigt öpp-
na garderobsdörren. Jag ser en nästan naken kvinna. Brösten hänger långt ner.
Ansiktet ser trött ut – det hänger också. Hela kroppen verkar ganska trött – fast
ändå ung. Nästan 50 år. Brun. Och håret är vackert lockigt och blont i en solblekt
slinga. Det gråa finns där under, men jag gömmer det väl. Så där har jag alltid kam-
mat mej. Min mamma formade dom där vågorna när jag var liten. – År ut och år in.
-Jag tänker på mamma.
Mina tjejer har också slingor. Deras bröst står rakt ut. Dom är fasta och hela huden
är spänd och slät. – Att jag såg ut så-där den gången! Naturligtvis gjorde jag det,
– Come on baby light my fire –
Jag var också ung – full av liv, het av förväntningar. Lät livet bara hända med mej.
Så där spröd, men stark och vacker när jag dansade långt där borta – hela gatan ner.
Vi tände varandras eldar – Come on baby light my fire –
Nu kom det äntligen. Jag hade nästan börjat tro att jag misstagit mej. Det hade känts
outhärdligt om jag inte hade fått höra den där stämman. Mörk och dov, eggande.
Det hade inte gått att sluta med ett sånt där olidligt och långt och krångligt solo.
Men nu känns det bra. Allt är så tydligt. Jag var ung, – nu är jag snart gammal.
– Mina barn är unga, det dröjer innan dom blir som jag. – Men jag var som dom.
Jag dansade nedför den breda tomma gatan. I gryningen. Bilar fanns nog inga. Inte
för mej. – Fast staden var en metropol och gatan låg i dess mitt. För mej fanns inget
annat, och inga andra människor, bara musiken – och han som visade mej vägen.
Jag var så lätt. Orkade hur länge som helst – blev inte trött, inte törstig eller hungrig.
Det fanns bara musiken. – Ingen rädsla, inget ansvar och inga barn i framtiden.
– Come on baby light my fire.
Helene Wedel 23.8 94